måndag, 19 augusti 2013 16:24

Ironman Copenhagen och man lär så länge man lever....

Igår körde jag Ironman Copenhagen. Mina förväntningar var höga eftersom formen var god, tom bättre än i Österrike där jag slog personligt rekord med 10min. Även veckan upp till tävlingen kändes bra, normalt brukar jag vara rätt trött men den här gången var jag riktigt pigg. Onsdagen bjöd på regn och rusk men tillsammans med Kaisa (coach fru) simmade vi och cyklade delar av banan och speciellt simningen kändes så lätt. Jag låg bakom Kaisa som normalt är en bättre simmare än jag och bara gled. Jag hade stuckit ut hakan med att jag ville vinna tävlingen och det var målet. Köpenhamn är så gott som hemmaplan med massor av danskar och svenskar jag känner så allt hejjande var helt magiskt.

Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig och lärde mig mycket. Starten gick och jag hamnade bakom ett par fötter och tänkte fint dessa följer jag eftersom jag är en dålig navigatör. Dock var fötterna varken snabba eller bra på att navigera men jag vågade inte simma ifrån dem med risk för att det skulle bli än värre. Men när jag kom upp ur vattnet fick jag en chock så sakta hade jag simmat. Patrik uttryckte det som att min blick var som om jag sett djävulen själv, vilket var rätt komiskt men jag kunde lätt hålla mig för skratt. Han tolkade mig väl och smsade coach att "camilla har förlorat loppet". Det var precis så jag kände, nu hade jag inte en chans att nå målet, dels hade jag simmat 8min sämre än förväntat, dels hade jag inget som helst häng på någon cyklist. Jag ville vinna så mycket att resten blev en pina, jag cyklade spänt, stressat och dåligt och sprang utan hjärta. Jag saknade helt förmåga att bryta chocken av min dåliga simning och tog med mig den runt hela banan som en tung fotboja. Det skadade mig själv och alla som var där och stöttade, hejjade och jobbade för mig. Och idag när jag sovit på saken kan jag inte annat än be om ursäkt över min dåliga attityd och hårda sätt. Jag ber om ursäkt till mig själv för jag skadade mig själv genom att vara så hård mot mig. Jag älskar den här sporten men igår ville jag bara åka hem och ändå pinade jag mig med tankar och dålig attityd och prestation. Jag ber om ursäkt till alla som var där och hjälpte mig och hejjade på mig. Det finns ingen som helst anledning att se ut och agera som ett åskmoln i drygt 9timmar och jag fick mig en hård lärdom. Man kan vara i mycket bra form och ändå prestera dåligt. Men man måste vara snällare mot sig själv och inte döma så hårt för vad är fördelen med att skada och straffa sig själv. Man racar inte fortare och man mår heller inte särskilt bra, inte de man har runt omkring sig heller. Nästa race ska jag oavsett om det går bra eller dåligt älska det jag gör, ha kul och påminna mig själv om att det är få som får chansen att träna och tävla på den här nivån. By the way, jag blev 4a och första platsen hade jag aldrig fått ens med en 8min bättre simning men det kunde ingen veta ;) 

 

 

Läs 10555 gånger
Mer i denna kategori: « Challenge Rimini