Tävling (4)

Igår körde jag Ironman Copenhagen. Mina förväntningar var höga eftersom formen var god, tom bättre än i Österrike där jag slog personligt rekord med 10min. Även veckan upp till tävlingen kändes bra, normalt brukar jag vara rätt trött men den här gången var jag riktigt pigg. Onsdagen bjöd på regn och rusk men tillsammans med Kaisa (coach fru) simmade vi och cyklade delar av banan och speciellt simningen kändes så lätt. Jag låg bakom Kaisa som normalt är en bättre simmare än jag och bara gled. Jag hade stuckit ut hakan med att jag ville vinna tävlingen och det var målet. Köpenhamn är så gott som hemmaplan med massor av danskar och svenskar jag känner så allt hejjande var helt magiskt.

Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig och lärde mig mycket. Starten gick och jag hamnade bakom ett par fötter och tänkte fint dessa följer jag eftersom jag är en dålig navigatör. Dock var fötterna varken snabba eller bra på att navigera men jag vågade inte simma ifrån dem med risk för att det skulle bli än värre. Men när jag kom upp ur vattnet fick jag en chock så sakta hade jag simmat. Patrik uttryckte det som att min blick var som om jag sett djävulen själv, vilket var rätt komiskt men jag kunde lätt hålla mig för skratt. Han tolkade mig väl och smsade coach att "camilla har förlorat loppet". Det var precis så jag kände, nu hade jag inte en chans att nå målet, dels hade jag simmat 8min sämre än förväntat, dels hade jag inget som helst häng på någon cyklist. Jag ville vinna så mycket att resten blev en pina, jag cyklade spänt, stressat och dåligt och sprang utan hjärta. Jag saknade helt förmåga att bryta chocken av min dåliga simning och tog med mig den runt hela banan som en tung fotboja. Det skadade mig själv och alla som var där och stöttade, hejjade och jobbade för mig. Och idag när jag sovit på saken kan jag inte annat än be om ursäkt över min dåliga attityd och hårda sätt. Jag ber om ursäkt till mig själv för jag skadade mig själv genom att vara så hård mot mig. Jag älskar den här sporten men igår ville jag bara åka hem och ändå pinade jag mig med tankar och dålig attityd och prestation. Jag ber om ursäkt till alla som var där och hjälpte mig och hejjade på mig. Det finns ingen som helst anledning att se ut och agera som ett åskmoln i drygt 9timmar och jag fick mig en hård lärdom. Man kan vara i mycket bra form och ändå prestera dåligt. Men man måste vara snällare mot sig själv och inte döma så hårt för vad är fördelen med att skada och straffa sig själv. Man racar inte fortare och man mår heller inte särskilt bra, inte de man har runt omkring sig heller. Nästa race ska jag oavsett om det går bra eller dåligt älska det jag gör, ha kul och påminna mig själv om att det är få som får chansen att träna och tävla på den här nivån. By the way, jag blev 4a och första platsen hade jag aldrig fått ens med en 8min bättre simning men det kunde ingen veta ;) 

 

 

måndag, 10 juni 2013 09:43

Challenge Rimini

Skrivet av

Nu var det ett tag sedan men för 2veckor sedan åkte hela familjen ner till Rimini för att köra Challenge Rimini på halvdistansen. Ner packade vi sommarkläder och solhatt till Caisa för det vet ju alla att i Italien i slutet av maj skiner solen :). Så fel vi hade! Regn i dagarna tre och någon värme var det inte tal om. Så till tävlingen var det bara att införskaffa tåskydd, tidning att stoppa innanför tröjan och vantar. 

Starten skulle gå 9 och vi stod där alla redo och klara men ingen start och ingen information alls faktiskt. Plötsligt säger någon att simbanan är ändrad pga kyla och extrema vågor/strömmar. Vi ska hoppa över någon boj, vilken är lite oklart men sedan plockar de in två av bojarna. Efter en halvtimme på spänn redo för att nu går nog starten vilken sekund som helst går plötsligt starten. Det är extremt svårt att simma i det vågiga vattnet men jag noterar att jag inte är sist bland proffsen - jag simmar glad förbi en redan till första bojen och anser mig ha en bra simning fram till sista bojen som är svart och helt osynlig i det svarta vattnet. Den missar min grupp med ca 200m pga hårda strömmar. Trist och jag är sist upp ur vattnet!

Cykel: det är en minst sagt backig bana om 1200hm med mycket tekniska uförslöpor. Redan i första nerförsbacken tappar jag dessutom kedjan utåt och får hoppa av och sätta på den igen. Lyckas tappa den en gång till och därefter försöker jag ligga på stora klingan så länge jag kan för att slippa råka ut för samma missöde gång på gång. Lyckas dock cykla ikapp flera och kommer in som 4a. 

Löpning: känner direkt att jag har superben på löpningen och 3.45 känns lätt och jag tvingar mig att sakta ner lite eftersom jag knappast tror mig kunna hålla den farten i 21km. Dock springer jag stadigt på 3.50 och passerar snart 3an. När det är 6km kvar får jag order av coach att sakta ner för att spara benen och återhämta mig bättre jag har ju ändå nästan 10min ner till 4an och Lucy Reed (som slog mig med 5min i SA). Ändock springer jag på 1.22.30 på en något för lång bana! I mål blir jag 3a.

Det här var en viktig tävling för mig självförtroendemässigt. Innan tävlingen sa coach att jag kunde vinna men så kände jag inte själv, utan var glad med en 3dje plats. Nu efteråt förstår jag att han hade rätt och jag ser fram emot nästa tävling som blir min första hela IM sedan 2010. Jag kommer att köra Klagenfurt den 30nde juni. Så håll tummarna då.

Nu ska jag precis påbörja min 2ndra tuffa träningsvecka fram till den. Det är hårda pass och återhämtning och vila är viktiga. Men passen är också så effektiva och jag känner hur mycket de ger för min form så jag glädjer mig efter varje avklarad träningsdag. I helgen var vi även i Småland och hälsade på min pappa vilket gav lite variation i träningsmiljön och även fin återhämtning. 

måndag, 22 april 2013 08:28

4a i duathlon EM

Skrivet av

Igår gick Powerman Horst, duathlon EM lång. Förra året blev jag sjuk på nedresan o fick bryta tävlingen men iår var jag så frisk man kan vara så det var skönt :). Jag har dock haft en turbulent period där jag en tid stått utan tränare vilket innebar en stor förändring för mig då jag tränat efter schema i över 5år. Det var en nyttig period då jag fick tänka efter över vad jag egentligen vill med min träning samtidigt som det blev ett litet avbrott såklart. Nu är jag klar med vad jag vill och är villig att göra vad som krävs för att uppnå det. Jag tror att sker av en anledning (även hjärnblödningar :)) och nu är det dags att växla upp en nivå och bli seriös på riktigt. Jag fyller ju ändå 38år i år och har i ärlighetens namn inte jättemånga år på mig.

Så för tre veckor sedan åkte jag ner till Mallorca och www.nextlevelcamp.com. Det blev verkligen den nytändning jag kände att jag behövde med massor av nya lärdomar om träning, återhämtning och allt däremellan. Efter det stod det klart att min nya tränare heter Frank Jakobsen. Jag känner mig verkligen tillfreds med det då han inte lämnar något åt slumpen samtidigt som jag inser arbetet som ligger framför mig, kanske speciellt i simning som är min svaga gren eftersom jag inte är byggd för det. Så jag åkte ner till Holland med vetskapen om att formen var god men av naturliga skäl saknades den riktiga toppfart som jag vet krävs där nere. Jag satte ändå ribban högt med drömmen om en pallplacering.

Som jag skrivit om här tidigare gjorde jag en bike fit i december. Då trodde jag att det skulle gå ganska fort att få fram en cykel. Sen trodde jag verkligen att den skulle vara klar efter Mallorca men tyvärr, och i sista stund gjordes min gamla cykel så tävlingsduglig som möjligt. Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag längtar efter att få köra på en cykel som passar mig, där bromsarna inte hackar och allt fungerar som det ska - men snart nu så :) :)!

Nåväl till tävlingen. Det var en kall morgon och fältet satte av i ett för mig högt tempo och efter ett tag blev jag tvungen att släppa tätgruppen om 4pers pga av magont. Jag saktade ner lite och efter ett tag blev det bättre och jag kunde öka farten igen (märkligt men när magontet försvann kändes även benen lättare igen) och jag hann nästan ifatt Eva Nyström som också fått släppa de 3 främsta en 30sek. Eva är en grym cyklist och jag tänkte att kan jag bara hålla henne så kommer vi säkert ikapp de andra men inne i T1 väntade en överraskning. Någon hade råkat välta min cykel med hjälm och visiret till hjälmen hade helt gått sönder och jag fick leta efter mina delar. Jag tappade Eva som snabbt försvann i ett rasande tempo. Första varvet lyckade jag dock cykla ikapp en tjej och de andra två varven fick vi alla fajtas med förvirrade age groupers som var extremt dåliga på att ta svängarna på den tekniska banan eller bara fick för sig att blockera den smala vägen. Nåväl väl inne på den andra löpningen insåg jag att det skulle vara svårt att ta in den knappa minut jag hade upp till 3dje platsen och jag sprang in på en 4de plats. Lucy Gossage vann för andra året i rad och Eva kom 2a med tyskan Jenny Schulz som 3a. Jag hade så velat ha en tredjeplats men jag är också nöjd med att kunna springa så fort med så lite fartträning i kroppen och cyklingen vet jag kommer bli bättre. Så full fart framåt mot nästa tävling :)

 

onsdag, 02 maj 2012 20:22

Helgen som gud glömde.......

Skrivet av

Såhär några dagar efteråt är det nästan komiskt det som hände i Holland. Tydligen var det inte meningen att jag skulle köra denna tävling - en favorit som jag vunnit 2år i rad. Strul har det varit en bra bit innan denna tävling men låt mig börja från torsdagen vår avresedag. Jag vaknar med ett lätt sting i magen men väljer inte att fästa mig för mycket vid det mer än att vänta med frukosten några timmar. Vid 12 tiden får jag i mig en hemgjord bananpannkaka som jag lika förvånat spyr upp igen. Mer än så får jag inte i mig mat- och dryckesväg det dygnet. Istället blir Patrik tvungen att köra hela sträckan till Holland och natten präglas av mag-, led-, muskelvärk samt feber. Kommer ihåg att jag ojjade mig ofantligt över att behöva gå två meter till Caisas säng och amma henne. Fredag morgon var en tv-intervju inplanerad. Jag fixade att genomföra denna men har (kanske) tack och lov inte sett resultatet. 

På fredagen strömmade alla atleter till och det kändes kul att träffa alla härliga duathleter igen även om jag kände mig som en negativ humörsänkare där jag gick med min magknip o ömma lekamen. Det märkliga var att jag aldrig tycktes bli särskilt mycket bättre. På lördagen fick Anthony Le Duey och jag äran att läsa upp The Athletes Statement där vi proklamerar eventet öppnat och vikten av att tävla fair. Jag fick äran att göra det i Zofingen sist jag tävlade där och liksom då kände jag en stor ära inför uppdraget. 

Tävlingsdagen började med att jag tvingade i mig 2 bananer och någon matsked yoghurt - tugg tugg svälj. Därefter värmde jag upp som om jag var världen mest pigga och ignorerade den spaka och mjuka känslan i benen. Vid startskottet sprintade en holländska iväg som om det vore en 100m-final. Det kan tilläggas att hon var kortdistansare och hade senare inget att hämta i medaljstriden. Jag valde att försöka hänga klungan som tyckte inte sprang så vansinnigt snabbt som jag befarat. Tack och lov var bansträckningen aningen kortare i år och för mig som inte har den där riktiga snabbheten i kroppen ännu var det ett gott tecken. Men det var typ det enda positiva. I slutet av första varvet av 6, eller kanske vara det bara efter halva kom verkligheten ikapp och benen kändes plötsligt som om de var ute på sista varvet på andra löpningen. Jag var inte ens andfådd bara så tung och tom i benen. Det gick inte att springa alls och när jag fann mig själv jogga avbröt jag loppet efter 4 varv. Så trist och så ledsen jag var. Jag ville så gärna leverera och visa alla mammor och potentiella mammor att det går att komma tillbaka snabbt efter en förlossning. All energi har varit så fokuserad mot detta event så att när det abrupt tog slut kändes det så tomt. Därför är det bra att vila några dagar......och nu är jag ändå glad att jag åkte dit och fick uppleva tävlingskänslan igen :). Som jag längtat!

Nu väntar ytterligare någon dags vila då magen inte alls är sig lik....envist som synden verkar det vara. Men jag är övertygad om att sjukan ändock mött sin överkvinna - jag är envisheten själv och kommer snart vara på benen igen.